MOMENTS OF

I thought I was snow white til I melted away

30.09.2014

Det är absolut inte en enda punkt i vårt beteende som är helt och hållet PK. Saker vi säger, saker vi gör. In public. 

Det är den där typen av vänskap som är så magiskt hemlig. Som får halva klotet att tro att vi är så mycket mer än vänner, och visst är vi det. På alla punkter. Det är inget girly fniss i vårt beteende, det är asflabb blandat med sexistiska blickar, typen jag klär av dig i minna tankar blickar. Eller okej, jag är totalt dunder sämst på att vara sexy i något sammanhang. Om jag ger en sultry blick så är jag tvungen att kontra med att vika mig dubbel över hur löjlig jag är. Vi minns fortfarande första snubben, och den enda, som någonsin kallat mig up tight. Hon påminner mig ibland. När jag vägrar att ta emot en kyss, eller ett tungsmek på kinden. Men hon lyckades idag, och till och med fångade hon det på bild. Jag såg hemligt nöjd ut. Ögonen gnistrade lite tafatt inför känslan av satisfaction. Upptäcker att jag är född up tight och alltid kommer vara det, på ett sätt eller ett annat. Ni får finna mig sensuell i mina stora rörelser och skrattsalvor. 

Vi står på tågstationen och ska än en gång säga hej då till varandra. Hon har följt med mig trots att det är motsatt håll till hennes hem på Östermalm. Hon tänker promenera hem i höstmörkret och den ynkliga lilla sommarvärme som (faktiskt) hägrar i Sverige. Så där står vi, hon frågar mig när hon kommer att få se mig igen. Inte vet jag, vi får väl se om hon har haft turen med sig. Den där lilla pinsamma känslan av första dejten farvälet försökte jag åstadkomma, men misslyckas gravt. Snart stod vi hopslingrade och försökte så gått det gick att bli en. Nedborrade i varandras halsgropar. Tillslut med benen mellan varandra. Inga frågor på hur det går till i stående position, men vi lyckades nätt och jämnt. Skönt var det med.

Vi tappade räkningen på hur många huvuden som vände sig för att beundra spektaklet. Men det är min kvinna det där. Världens snyggaste kvinna och den första person jag någonsin visualiserade mig bli gammal med. Kompisar trots rulatorer och värkande ryggar konstaterade vi idag än en gång att vi definitivt kommer vara någon gång långt fram i framtiden. 

Men låt oss njuta av detta nu, och att äntligen ha funnit tillbaks till varandra. Att få ha varandra på ett så nära avstånd är för mig en lyx så obegriplig att ens kunna uttrycka i ord. En tjej som under hela sitt liv fladdrat runt med släkt lite här och där i världen. Med de finaste och vackraste vännerna i andra länder och städer. Att nu äntligen få finna en av de där diamanterna på så nära håll. Det är för mig all den trygghet jag någonsin bett om. Det är kärlek, men mest av allt är det en så obegripligt stor och djup lycka. Ett välbefinnande så många söker. Jag välkomnar dig. 

Sometimes I write things down. But then I erase them as this is my life and it could be a little bit more private. 

ponderation:

The Jasper I Remember by Greg McLemore

(via ab-i-gail)

(via modellove)

(via modellove)

bienenkiste:

Photographed by Sølve Sundsbø for Numéro May 2009

(via knowluxe)

teapalm:

(Tasha Marie) | BC Canada

// used a wide angle lens for this shot, very unusual for me ;)

(via knowluxe)

schreiberova:

Slunce, les a panelák
akryl na sololitu
130 X 80 cm, 2010 

(via streetetiquette)

erthtone:

ebony tone

© Arnold R. Butler.2014
(www.ab2ether.com)

(via sankofanyc)

(Source: aleckskcela, via nudityandflowers)

Fixed. theme by Andrew McCarthy